Nu är vi hemma på min gata där jag växte upp i lilla Vetlanda hos min kära Mamma och Pappa.
När Mamma och Pappa byggde vårt hus för en massa år sedan planterade dom två äppelträd på gaveln och jag var sååååå lycklig.
I dom äppelträden såg jag mig själv sitta på en gren och läsa och plocka fina blanka äpplen direkt ifrån träden. Jag förstod inte riktigt att det faktiskt skulle dröja så länge att jag skulle hinna flyga ut ur boet, flytta 40 mil bort och få en egen liten familj med två små barn innan det gick att klättra i dom.
I dom äppelträden såg jag mig själv sitta på en gren och läsa och plocka fina blanka äpplen direkt ifrån träden. Jag förstod inte riktigt att det faktiskt skulle dröja så länge att jag skulle hinna flyga ut ur boet, flytta 40 mil bort och få en egen liten familj med två små barn innan det gick att klättra i dom.
Men nu står dom där, något större än de små klena pinnar som planterades för så många år sedan, fulla med små sura karter som så småningom kommer att bli massor av god äppelpaj.
Finns det något bättre än att vara hemma på sin barndoms gata och bara bli ompysslad av mamma?
Nu ska jag gå och umgås med Mamma och Pappa och bara vara lilla Linda.
2 Comments
Tack för din hälsning Linda!
Vad härliga bilder du tar och fint skrivet om att komma hem till sin barndomsgata. Ska kika vidare!
Lotta
Mysigt va! Barndomshem är barndomshem… Rätt kul att tänka att (förhoppningavis) betyder hemmet våra barn växer upp i samma för dem när de blir större!
Kram