Mannen på bilden är Philip hela 99 år gammal och var den sista levande i min mormors generation, bland alla kusiner. Tyvärr gick han bort natten till måndagen endast en månad innan sin 100-årsdag. En hisnande tanke att föreställa sig allt han har varit med om under sin livstid.
Jag fick kontakt med Philip i och med att jag släktforskar. Förra sommaren åkte jag och min mamma runt i våra förfäders fotspår och vi passade då på att besöka Philip på hemmet. Han var inte helt klar och kunde tyvärr inte berätta så mycket om gamla tider men när jag visade svartvita foton på min mormors mormor och min mormors morfar, alltså hans mormor och morfar, så skrattade han gott och sa att dom kände han ju igen.
Jag har alltid varit intresserad av historia och intresset började visa sig när jag som liten var på semester på Öland och vi besökte Borgholms slottsruin. Där gick jag i trapporna och låtsades hålla upp de vida kjolarna, jag kunde se framför mig hur män kom ingalopperande på slottsgården och hur danskarnas fartyg närmade sig slottet när jag kikade ut mot vattnet utanför Ölands kust.
På Borgholms slottsruin kan man också se hur människor har ristat in sina namn och årtal i väggarna. Jag fick gåshud förra gången vi var där när jag ser dessa kärleksfullt inkarvade namn. Jag följde inristningen Johan 1780 med fingret och blev nästan förflyttad till hans tid.
Jag kan se denna unga man, Johan, framför mig i fin vit peruk och fina västen på. Se hur han står och ristar in sitt namn och årtal med en kniv och kanske han funderade på hur världen skulle se ut om 2-300 år. Skulle hans namn finnas kvar och vem skulle då minnas att just han hade skrattat, gråtit och levt sitt lilla liv här på jorden?
Hur ska vi idag göra ett avtryck, vi vanliga människor som inte gör så mycket väsen av oss? Kanske kommer mina kommande generationer sitta och släktforska om 200 år och undra vem hon, mormors mormor Linda (jag) var. Kanske kan dom då skriva in mitt namn på Facebook och hitta min sida där jag skrivit om speciella händelser jag var med om i nästan hela mitt vuxna liv. Och kanske kan dom på så vis få en bättre bild av vem just jag var och hur jag skrattade, grät och levde mitt lilla liv här på jorden.
Vila i frid Philip!
1 Comment
Så fin han är Philip och så roligt att släktforska. Har också tänkt på det många gånger. När den äldre generationen är borta har man ingen att fråga, så det gäller att ta fram så mycket fakta man kan här och nu.
Fantasin om slott och ädla riddare har vi gemensamt:)
KRAM Helena