Att det inte alltid skulle vara så lätt att vara en bra mamma det förstod jag redan innan jag fick barn. Känslomänniska som jag är och med lite dåligt tålamod gör det att jag inte alltid är så där duktigt pedagogisk som man ska vara och som jag skulle vilja vara som mamma.
Men något som jag inte hade räknat med och som följde med barnen som en objuden passagerare var rädslan. Den hade jag inte förstått att den skulle finnas där. För mig ligger rädslan nära ytan och det går inte många dagar mellan gångerna som han kommer på besök. Med sin isande andedräkt får han mig att stelna till för en liten stund och hjärtat snörps åt till en hård liten knut.
Jag känner rädsla över att det ska hända barnen något, rädslan för att de en dag ska ringa från dagis och säga att det har hänt något, rädslan för att bara ha ett rum kvar som minne med en lukt som dröjer sig kvar i kudden av den man saknar allra mest.
Ska det vara så här eller är det bara jag som bär den här rädslan alldeles för nära inpå ytan? Är det bara jag som sitter kvar i bilen och tittar länge efter sonen när han går ensam över skolgården och tänker att det kanske är sista gången jag ser honom?
Jag hoppas innerligt att rädslan bara får vara precis under ytan och att den aldrig får komma fram på riktigt och jag hoppas så innerligt att mina barn får leva och växa och må bra i alla de andetag dom tar på denna jord.
9 Comments
Känner igen mig i det du skriver! Detr ju det finaste vi har……<3 kramis
Känns skönt att veta att det är fler än jag som har samma tankar. 🙂
Kram
Men herregud, är det jag som skriver eller?! EXAKT sån är jag!! Hela tiden, dygnet runt typ. Ett FRUKTANSVÄRT kontrollbehov har jag, och ett ständigt katastroftänk, så jobbigt!!
Jag bävar för den dagen mina ska börja förskolan (om ett år) för jag vill ha allt ansvar själv för mina barn.
Skönt att vi verkar vara lite lika, kanske kan slå ihop våra tankar och ha dem en vecka var typ, så får man vila skallen ibland 😉
Glad jag blir att du saknar mig, saknar dig med! I´m back on the blogg men det kan fortfarande bli lite glest mellan inläggen en tid..
Kram på dig goa goa du,
Catta
Vad kul att vi är så lika. 🙂
Jag tycker vi gör så som du föreslog, vi tar de där tankarna varannan vecka. Det blir kanon! 😉
Kram, kram
Tankar påverkar känslor som i sin tur påverkar handling, som i sin tur påverkar känslor, som i sin tur påverkar tankar. Och så går det runt, fick jag lära mig igår. Det funkar både som positiv spiral och negativ. Du tänker jobbiga tankar och känner rädlsa som gör att du sitter kvar i bilen o s v.
Mitt tips blir alltså att börja med att försöka tänka på att det är bara tomma tankar utan verkligehetsanknytning och tänka att allt kommer att ”gå bra idag”. Så känns det förmodligen bättre till sist, som gör att du inte behöver sitta kvar och förstärka rädslan. Men det visste du säkert redan 🙂
Lycka till.
Kram Lena
Jo, även jag kan känna så! Allra värst är det när man läser om, hör talas om eller ser något på TV som handlar om barn som råkat illa ut. Man mår så dålig!
Barnen är det finaste och värdefullaste i ens liv, så det är nog inte ovanligt att man bär på sådana tankar.
Kram
Du är inte ensam….vem hade man blivit utan sina barn? Anna
Det är ett evigt oroande, resten av livet. De där känslorna finns med hela tiden, men är lite
värre vissa dagar… Man vill ju bara beskydda dem, hela tiden, och det är svårt när de blir större och man inser att man inte kan det. JÄTTEJOBBIGT!
Antar att det är den otroligt starka kärleken… Du är absolut inte ensam… men man får stålsätta sig ibland och inte tänka så jämt, för då blir man knäpp. Men lätt, det är det inte…
Kram
Petronella
Vi sitter nog,de flesta föräldrar, med dessa jobbiga tankar och känslor. Kanske allra helst vi mammor? Jag är, precis som du, rädd för det där samtalet från skola/dagis. Rädslan över att inte få uppleva allt det där man vill med barnen. Det viktiga är nog bara att leva varje dag, och att sätta värde på varje dag!
Kram