Här har dagen börjat med att jag unnade mig en lite lyxigare variant av vardagsfrukost. Ägg tillhör inte den vardagliga frukosten men det är ju så gott och inte varma baguetter heller. Så inga rostmackor med bara skinka idag utan en lite godare frukost. En bra start på dagen.
I dag är det en stor dag, för oss som föräldrar och för Elliot. Han ska för första gången gå hem själv ifrån skolan. Det var en laddad kille som nu på morgonen bad om ett paraply i fall det regnar. Och det var en mindre laddad mamma som tjatade: gå direkt hem, gå över övergångsstället, titta ordentligt så att det inte kommer några bilar. Jag vill att han ska köra ramsan; ”Ingen buss, ingen bil och ingen krokodil!” samtidigt som han tittar vänster, höger vänster men han tyckte nog att jag var supertöntig när jag lade fram förslaget, så den ramsan blir det nog inget med. 🙂
Jag vet ju att Elliot kommer klara det galant och det är bra att han själv känner att han vill och att vi litar på honom. Det är bara alla andra jag inte litar på. Men det kommer att gå bra och han kommer att komma hem och stolt kliva in genom dörren och säga Hej, mamma! och ta mig tusan, kommer jag att tänka, men ser det inte ut som att han har växt någon centimeter.
8 Comments
Klart att Elliot fixar detta! Tänk vad stolt han kommer att kliva in genom dörren & säga: Hej mamma..
Ps: vi har också ett barnbarn som heter Elliot.
Vink vink
Ja det är klart att han fixar det, men jag förstår din känsla helt & hållet..svårt att släppa taget om det bästa man har..:))
Kram på dig
Ja det här fixar han!! Kommer gå galant, men jag förstår att det känns lite oroligt/pirrigt i magen, det gör det tom i min nu!
Så fina Indiskagrejer du visade i tidigare inlägg, blir supersugen på julpynt nu! Får vänta lite till ändå.. 😉
Kram på dig!
Catta
Den där STORA dagen kom jag ihåg när Wiggo skulle cykla hem själv… Som du säger han var laddad och jag mindre laddad. Stod och vakade i fönstret och tänkte ”nu borde han vara hemma, har det hänt honom något?” Nu tar han sig till och från skolan som om han vore världsvan och aldrig har gjort något annat.
Och det där stolta leendet han kom hem med fick ju en att smälta.
Sandra
Det är svårt att låta dem använda sina vingar… vi hönsmammor har det inte lätt. Och du ska veta att ränderna går aldrig ur. Trots att de närmar sig tretti hela bunten, så undrar man hur dom har det… och försöker bestämma lite hur de ska leva sina liv, hihi.
kram elsamarianne
Haha, vilken bra ramsa! Har du hittat på den själv?
Kram Lena
Visst är den rolig!! Tyvärr så kan jag inte ta åt mig äran utan det är en tjej som Nellie red hos som lärde Nellie den när vi skulle gå över vägen för att hämta hästarna.
Kram, kram
Kul ramsa, den ska jag komma ihåg:)
Men det lär aldrig bli aktuellt för tösen att gå hem från skolan här, vi bor alldeles för långt ifrån civilisationen på det viset, ha ha ha…
Hoppas det gick bra för killen att gå hem själv!
Kram Anna
Ps:schyssta kläder du klickat hem:)