Jag lyssnade i helgen på den låt som vi hade på Elliots dop. Och precis som senast jag lyssnade på den, en augustidag 2012, så kommer känslorna tillbaka. Och jag kom då att tänka på det inlägg som jag gjorde då. Ett inlägg som jag känner att jag vill köra en repris på då jag vet att det finns många som har varit med om samma sak och många som säkert kämpar just nu.
Jag minns alla försök under tre års tid att skaffa oss en liten, alla turer till reproduktionscentrum, hur inga fel fanns på oss men det ändå inte ville sig riktigt, sprutorna, det tidiga missfallet, sorgen och saknaden efter någon som man inte visste vem det var men som kändes ända in i märg och ben.
Och alla som sa att; Sluta tänk på det, då kommer det att ske. Men hur kan man sluta tänka på något som man har längtat och väntat på i nästan tre år????
Vi hade precis påbörjat behandling för vår första urplockning av ägg när jag började må så illa, så illa. Åkte till reproduktionscentrum för att kolla om det var biverkningar.
Men vid ultraljudet såg dom att jag var gravid!! Gravid, jag!! Och det helt utan hjälp!
Jag var så virrig och omtumlad av stunden att jag frågade läkaren om jag var gravid på riktigt och om jag fick tala om det för min man. 🙂
Men vid ultraljudet såg dom att jag var gravid!! Gravid, jag!! Och det helt utan hjälp!
Jag var så virrig och omtumlad av stunden att jag frågade läkaren om jag var gravid på riktigt och om jag fick tala om det för min man. 🙂
Lyckan var stor men skräcken fanns där hela tiden att något skulle gå fel men allt gick bra och nu är han ju hela nio år. För en han var det, vår älskade Elliot.
LYCKA!!!!
9 Comments
Vilken otrolig lycka det måste ha varit, förstår att du blir känslosam när du hör den låten.
Kram Victoria
Vilken lycka! Ja, det är inte alltid barnen kommer när man vill, tyvärr. Så härligt för er att det gått bra och att ni fått två fina barn. Fint av dig att dela med dig av detta, det betyder mycket. Kram Stina
Den resan är ett helvete, nr 2 tog oss också tre år! Men ack så vanligt det är, och när man berättar varför så är det många runt en i samma situation!
Kram Sandra
Förstår att det måste varit en otrolig lyckokänsla när det äntligen var en bebis på väg! Vi har inte behövt vänta så länge med våra men trots att de är ganska tätt så hade jag ett missfall mellan nr 2 o 3 och jag tyckte det var jättejobbigt. Kram Suss
Det är verkligen ingen självklarhet att få barn. Så fint att du delar med dig av er resa, det är nog många som känner igen sig. Vilken otrolig känsla det måste varit för er!
Kram fredrika
Har en väninna som försökte i MÅNGA år innan dom äntligen fick sin prinsessa, och det är så mäktigt. Nu fick jag lite gåshud när jag läste dina rader!!
KRAM
Ååå nu sitter jag här och gråter…
Vad fint du skriver…
Nej det är nog många som känner igen sig…det är fler än man tror som har svårt..
Men nu kan du ju tänka att han var värd att vänta på…
Jag fick ett ganska sent missfall v16 innan vi fick Rasmus… hela världen stannade ju förstås… men sen då han kom insåg vi ju att det fanns en mening…för annars hade vi ju inte fått just honom….å just honom vill vi inte byta.. ♥
Kram kraaaaaaaaaaam Katarina
Jaha….och nu sitter jag också och gråter….så fint….och så fantastiskt!!
Magiskt!
Kram Jennica
Men ååååh, vännen! Sitter här och lyssnar på en fantastisk fin låt, läser dina rader och gråter också. Lite gullig kommentar där, om du fick fråga din man. Tänk så snurrig man kan bli i såna där lägen.
Minns också, hur jobbigt det var innan M kom till oss. Vi väntade i nio månader innan jag kände att jag var gravid. Månaden efter skulle vi påbörja behandling, så förmodligen slappnade vi av.
Fint att du delar med dig!
Kram Lena